Jag måste ju vara sämst i världen på att ha en blogg. Omöjligt för mig att uppdatera, fast har egentligen ganska mycket att skriva. Men det får blir till en annan gång.

Nu tänkte jag faktiskt skriva om min hitills bästa helg någonsin. Bruce Springsteen. Vet inte hur jag ska förklara det, det går inte. Om man inte var där förstår man inte. Det vackraste, finaste, bästa, roligaste, sorligaste, häftigaste jag varit med om. Känslan då han kommer ut på scenen, börjar med the promised land, kändes som att komma hem. Som ni vet så hade vi ju bara biljetter till fredagen, och när konserten slutade, efter nästan fyra timmar var jag och malin uppe bland molnen. Det enda som existerade var lördagens konsert, vi var tvugna att gå. Och, jag fattar fortfarande inte hur vi kunde ha sån extrem tur, så vi fick biljetter till lördagen också, gud måste ha hört våra böner. Lördagen var faktiskt snäppet bättre än fredagen. Allt var så fantastiskt, hela helgen. Kan inte förstå hur Bruce kan vara så ödmjuk. Sån känsla i varje ord han sjunger och det känns som att han fortfarande blir lika glad av att se 130 000 händer i luften. Där har vi en riktig världsartist. Man kan prata om Rihanna och sånna, som typ är störst nu, men hon som kommer 45min sent till Peace and Love och säger "Hello Oslo" Bruce däremot, har lärt sig svenska, säger saker som "nu kör vi göteborg" "vi älskar er". Sjuk skilland på artist och artist.

Efter att jag sett Bruce så blev jag faktiskt lite nere. Allt var över. Nu kommer jag inte få se han på säkert flera år, och det känns så jäkla tråkigt. Ni får tycka att jag är jävligt töntig som känner såhär för en artist, en händelse, en helg. But you know what, jag bryr mig inte. Nää, det var verkligen den bästa helgen, med världens bästa artist, världens bästa låtar och en av världens alla bästa personer. <3